detta egentligen så mycket värre än när t. ex. »strilarne» i Bergens omnejd på hemvägen från staden tända en pipa, lägga sig bak i båten och låta kvinnorna ro sig hem?
Att kvinnorna icke stå i så högt anseende som männen, måste jag tyvärr äfven medgifva; det synes bl. a. framgå däraf, att när det kommer en gosse till världen, jublar far och mor strålar af stolthet, men kommer det en flicka, gråta bägge eller äro åtminstone mycket missbelåtna.
Men är nu egentligen detta att undra på? Med all sin godhet är eskimåen icke mera än en människa. Gossen betraktas naturligtvis som den blifvande kajakmannen och fångaren och som familjens stöd på föräldrarnas gamla dagar, alltså som en direkt ökning af driftkapitalet, medan de väl anse, att världen ändå får tillräckligt med flickor.
Samma skillnad gör sig därför också gällande i barnens uppfostran, i det gossarne alltid betraktas som blifvande fångare och försörjare, hvilka det på allt sätt måste ställas bra för, och om en gosses föräldrar dö, är det ingen nöd med honom, emedan alla gärna vilja ha honom i huset och ta sig af honom på bästa sätt, så att han skall trifvas bra. Icke så med flickorna; om de förlora sina föräldrar och ej ha några vänner, få de visserligen mat i öfverflöd, men de måste ofta nöja sig med de eländigaste kläder, och det kan ibland vara riktigt ynkligt att se dem. Uppnå de giftasåldern, äro de ungefär jämngoda med flickor i bättre ställning, ty de få ju intet arf, och nu kommer det, som Dalager säger, an »på skönhet och fermeté, som skall formera deras credit hos de unga karlarne; fattas det, äro de föraktade och bli aldrig gifta, efter där finnes tillräckligt många att hålla mönstring ibland». Detta kunna de dock icke klaga öfver, alldenstund det icke är bättre för karlarne; ty kunna de icke bli fångare, hvilket stundom händer att de icke
