Sida:Eskimålif.djvu/129

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


NIONDE KAPITLET.


Kärlek och giftermål.

Kärleken, denna hela skapelsen genomströmmande kraft, finnes också i Grönland. Den grönländska kärleken är en stark, okonstlad naturkänsla, växande i en sund jordmån. Den har icke vår kulturplantas många späda blad och invecklade blomkronor, den är som den vilda fjällblomman, som skjuter kraftig och enkel växt i en ursprunglig natur och som också gör lifvet skönt, ger det innehåll och rikedom.

Det är två unga kroppars trånad till hvarandra. Den gör icke mannen sjuk till sinnet, denna känsla, den drifver honom till hafs på fångst, den styrker hans arm och skärper hans öga, hans mål är att bli duktig, så att han kan föra hem sin Naja som brud och underhålla en familj. Och den unga, blyga Naja står på utkiksbärget och ser efter sin älskare, hon ser, hur stark och trygg han far fram, hur duktigt han för åran och hur lätt hans kajak dansar öfver vattenytan. Det är värme i de ögonen, det är stämning öfver denna längtande gestalt. Så försvinner han långt där ute, men hon stirrar ännu u öfver den oändliga blå ytan, som hvälfver sig öfver så mången dristig kajakroddares graf — hon ser honom i kamp med de väldiga hafsdjuren, hon darrar icke, hon vet, att han kommer hem med seger. Så går hon till