Sida:Eskimålif.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
102
NIONDE KAPITLET.

sitt arbete i huset, medan hennes drömmar kretsa omkring hjälten, som rider den våta böljan.

»Es muss ein Wunderbares sein.»

Så kommer han bogserande hem, hon ilar till stranden, hjälper de andra med att ta emot hans fångst, medan han lugn samlar ihop sina vapen och går uppåt till sitt hus. Hon sneglar beundrande efter honom — detta artar sig till bröllop.

Men så en kväll kommer han icke tillbaka; hon väntar och spejar, men alla de andra äro komna. Han blef kvar där ute till hafs. Hennes hjärta sammansnöres, ögat blir vått och tunga tårar falla. Hon gråter och gråter, hon kan aldrig öfverlefva det. Det varar i två dagar, ja, kanhända tre — sedan blir det bättre. Det finns ju också andra män i världen, och hon kastar sina ögon på dem.

Den äkta eskimåen gifter sig gärna, så snart han kan försörja en hustru. Grunden synes icke alltid vara kärlek, »den rätta» är väl ofta ännu icke kommen, och då tyckes det ofta ske, emedan han behöfver kvinnohjälp till att bereda sina skinn, sy sina kläder o. s. v. Han gifter sig ofta, innan han kan få barn, ja, på ostkusten är det till och med ganska allmänt, att han har varit gift tre à fyra gånger före den tiden. Sedan blir skilsmässan sällsyntare.[1]

Giftermål gick i äldre tider lättvindigt för sig i Grönland. Hade en man lust till en flicka, gick han till hennes hus eller tält, tog henne vid håret eller hvar han bäst fick tag och drog henne utan vidare omsvep hem till sitt hus,[2] där hon fick plats på britsen. Möjligen

  1. Se Holm: Med. om Grönland, bd 10, sidan 94.
  2. Ibland hände det också, att han anmodade andra om att göra detta för sig, alltid skulle det dock ske i form af en öfverrumpling eller ett rof.