Sida:Eskimålif.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
104
NIONDE KAPITLET.

fortsätter hon sitt motstånd, tills hon antingen ger sig till tåls eller friaren afstår från henne.

Huru svårt det för en åskådare är att afgöra, i hvad riktning hennes önskningar gå, berättar Graah ett märkvärdigt exempel på.[1] En ung, duktig rodderska i hans båt, Kellitiuk från ostkusten, blef en dag röfvad och släpad till bärgen af en ostländare vid namn Siorakitsok trots det häftigaste motstånd från hennes sida. Då Graah hade den uppfattningen, att hon alldeles icke ville ha honom, hvilket också bekräftades af dem, som stodo henne nära, gick han efter och befriade henne. Några dagar senare, då de höllo på att göra sig resfärdiga och båten nyss var utskjuten, sprang Kellitiuk ut i den, lade sig ner under tofterna och bredde påsar och skinn öfver sig. Det upptäcktes snart, att det var emedan Siorakitsok just landade på ön, medförande sin far som sekundant. Medan Graah ett ögonblick var frånvarande, sprang han öfver i båten och drog fram sin dam ur hennes gömställe. Graah fick bud därom, och öfvertygad om, att hon verkligen hyste motvilja mot sin brutale friare, ansåg han det för sin plikt att befria henne. Då han kom till hjälp, hade friaren redan fått henne till hälften ur båten, och fadren stod färdig på land för att hjälpa till och dra i väg med henne. Då Graah ryckte henne lös och gaf honom anvisning på »svarta Dorthe», en annan rodderska, som han gärna ville bli af med, lyssnade den besvikne mannen lugnt på honom, mumlade några obegripliga ord i skägget och gick bort med vred min och hotande blick. Fadern tog sig icke sonens öde nära, »han hjälpte oss att lasta fartyget», säger Graah, »och sade oss därpå sitt säkerligen välmenta farväl.» Då de skulle resa, funno de emellertid Kellitiuk ingenstädes, fastän man

  1. Graah: »Undersøgelsesreise til Østkusten af Grönland». Köpenhamn 1832, sid. 145—148.