ropade och letade efter henne öfverallt på den lilla ön, där hon måste ha gömt sig i någon vrå, och man reste utan henne. Hon hade således ändå böjelse för Siorakitsok.
De äkta grönländarne skiljas lika lättvindigt som de gifta sig. Blir mannen trött på sin hustru — motsatta förhållandet förekommer mera sällan —, behöfver han blott »retirera sig från henne, då han lägger sig, utan att tala ett ord. Häraf märker hon genast syftet», och därför samlar hon följande morgon ihop sina skinnpersedlar och vänder i all stillhet tillbaka till sina föräldrars hus, i det hon helst låtsar, som om det alldeles icke ginge henne till hjärtat. Huru många äkta män här hemma skulle ej önska, att deras hustrur vore grönländskor!
Får en man lust till en annans hustru, tar han henne utan vidare, om han är den starkare. Då Papik, en, som det ansågs, duktig fångare vid Angmagsalik på ostkusten, fick lust till Patuak’s unga hustru, reste han till Patuaks tält och tog med sig en tom kajak. Han gick upp, hämtade ut hustrun, förde henne till stranden, där han lät henne stiga i den tomma kajaken, och rodde bort med henne. Patuak, som är yngre än Papik och icke kan mäta sig med denne i duktighet och krafter, måste finna sig i förlusten af hustrun.[1]
Det finnes på ostkusten exempel på, att hustrur ha varit gifta med ett halft dussin män. Utukuluk vid Angmagsalik hade pröfvat 8 olika, 9:de gången gifte hon om sig med sin man n:o 6.[2]
Skilsmässan går isynnerhet lätt för sig, så länge det icke finnes barn. Har hustrun fått ett barn och isynnerhet om det är en gosse, blir förhållandet i allmänhet mera fast.
