att »ju längre äkta makar lefva tillsammans, ju kärare förenas de, och omsider på ålderdomen umgås de med hvarandra som oskyldiga barn». De äro i det hela ytterst hänsynsfulla inbördes och man kan också få se dem smekas. De skola icke kyssas på vårt sätt, utan genom att trycka näsorna mot hvarandra; denna process är jag tyvärr icke i stånd att beskrifva, då jag saknar erforderlig praktik.
På ostkusten tyckes förhållandet mellan man och hustru också i allmänhet vara mycket godt, dock kan där, enligt hvad kapten Holm upplyser, förefalla blodiga uppträden.
Då Sanimuinak en dag kom hem till sin hustru Pnitek med en ung kvinna (den förut nämnda Utukuluk med nio män), blef Pnitek ond och grälade på sin man. Han blef ursinnig häröfver, grep henne i hårtoppen och dunkade henne med knytnäfven på ryggen och i ansiktet. Till sist grep han en knif och stack henne i knäet, så att blodet sprutade ut.[1] Enligt Holm hände det också en gång, att en man fick ett grundligt kok stryk af sin hustru. Sådana slags fall synas dock höra till undantagen hos detta fredliga folk.
Någon djup kärlek till hvarandra synas äkta makar endast undantagsvis ha, och dör den ena, tycks den andra vanligen trösta sig så fort som möjligt. »Mister en man sin hustru», säger Dalager, »condoleras han väl icke af synnerligt många af sitt kön. Kvinnfolken däremot postera sig väl bakom på britsen hos honom och begråta den döda, hvarvid han hickar och torkar näsan.» Några dagar därefter börjar han dock fiffa upp sig liksom i sina ungkarlsdagar, isynnerhet bli hans kajak och vapen upputsade »som det en grönländare alltid gör den
- ↑ Holm: Med. om Grønl., bd 10, sid. 102.
