Sida:Eskimålif.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
123
MORAL.

gossarne och flickorna på västkusten, tyckes dock ingalunda ha gällt längre, när de väl blefvo gifta; då hade åtminstone männen den mest obundna frihet. Egede säger, att han länge ej kunde »förnimma, att männen höllo sig till andra kvinnor än deras egna eller kvinnorna till andra män; men omsider förnummo vi dock, att de ej räkna så noga i detta fall». Han beskrifver bland annat en märkvärdig lek, hvarvid »män och gifta kvinnor samla sig som till en assemblée». Här trädde männen efter tur fram på golfvet och sjöngo till ljudet af en trumma visor till kvinnornas och kärlekens lof, och där skulle vara full frihet utan att man blygdes inför alla de närvarande. »Men till denna lek komma icke de unga och ogifta, hos hvilka det finnes större blygsamhet; gift folk, mena de, anstår slikt väl utan att de blygas däröfver.»

Egede säger också, att kvinnorna särskildt anse det för en lycka och ära att komma i förhållande till en angekok, d. v. s. »deras propheter och höglärda män; ja många män se det själfva gärna och gifva angekok betalning för att de skola sofva hos deras hustrur, helst om de icke själfva kunna få barn med dem.»

Angående den omtalade leken påstår dock Dalager, att den skall vara mycket sällsynt, »och är det då att märka, att aldrig någon äkta hustru, som lyckligen föder barn, låter sig debauchera».

Änkor och frånskilda hustrur ta det däremot icke så noga, menar Dalager; medan man mycket sällan får höra, säger han, »att en flicka blir hafvande, så ser man däremot sådana kvinnor afla lika många barn som rätta äkta hustrur. Tillrättavisas de därför, till och med af sina egna landsmän, svara många, att det sker icke af lösaktighet, utan af en naturlig lust till att föda barn, hvarför de förföra mången ärlig man.»