Sida:Eskimålif.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
124
TIONDE KAPITLET.

På ostkusten synas de giftas moral efter våra begrepp ej heller vara särdeles god. Jag har sålunda omtalat, att männen ofta byta hustrur, det sker dock mellan vissa bestämda män, och en man tycker i allmänhet icke om, att hans hustru umgås med andra än den han har lånat henne till; själf vill han emellertid ha full frihet. Medan de bo i hus om vintern, leka de ofta en hustrubyte- eller lampsläckningslek, som liknar den ofvan omtalade och hvarvid alla lampor släckas; men här kunna också de ogifta vara med. Holm säger, att »en god värd låter alltid släcka lamporna om kvällen, när det är gäster i huset.»

Det ser ut, som om denna lek nu vore fullständigt försvunnen på västkusten; men att den icke undantagsvis kan förekomma på ställen, där präst eller andra auktoriteter ha svårt för att upptäcka dem, törs jag dock icke gå i borgen för; ty gifta kristna grönländare synas heller icke alltid ha någon öfverdrifven respekt för det sjätte budet, och det försiggår i det afseendet ganska många oregelmässigheter.

Denna moral finna vi naturligtvis vid första ögonkastet vara mycket dålig; men det är icke därför sagdt, att den är så för eskimåen. Vi böra i allmänhet vara litet försiktiga med att från vårt trånga åskådningssätt genast fördöma åsikter, hvilka genom många generationer och mycken erfarenhet ha utvecklat sig hos ett annat folk, om de än aldrig så mycket strida mot våra.

Uppfattningen af det goda och rätta är så ytterst olika här i världen. Jag kan bara som exempel nämna en eskimåflicka, som, då Niels Egede en gång talade om kärleken till Gud och nästan, sade till honom: »Jag har visat prof på, att jag har älskat min nästa, ty en gammal gumma, som var sjuk och icke kunde dö, bad mig, att jag för betalning skulle leda henne till den branta