han afhåller sig från att ljuga på honom, ja, han talar i det hela ogärna ondt om honom, isynnerhet om det är hans granne; sådant stämmer så föga med hans fredliga och välmenande sinnelag. Som förut är omtaladt, kunna visserligen kvinnorna vara mindre pålitliga i det afseendet än männen, men jag har dock den uppfattningen, att de genomgående äro mindre elaka äfven i det hänseendet än europeiska kvinnor.
Eskimåens respekt för de gamla är icke mycket utvecklad. Så länge de kunna göra nytta för sig, hedras de visserligen, och ha de i sina yngre dagar varit goda fångare och ha söner, kunna de till och med ha stort inflytande och anses som husets öfverhufvud. En kvinna, som har duktiga söner, kan också bli behandlad med vördnad, äfven om hon blir mycket gammal. Är hon änka, blir hon särskildt inflytelserik, i det hon då vanligen blir den, som styr huset, så länge hon lefver, och sonhustrurna måste då finna sig i hennes anordningar. Men om andra personer bli så gamla, att de ej kunna göra synnerlig nytta för sig, då bli de behandlade mindre hänsynsfullt, isynnerhet om det är kvinnor, som icke ha söner. Ja, ibland blygas de yngre ej ens för att rent af göra narr af dem, och häri finna de gamla stackarne sig med mycket tålamod, som om det nu vore världens gång.
Eskimåens tålamod att kunna finna sig i allt och underkasta sig till och med den mest uppenbara orättvisa med öfverlägset lugn, är ofta förvånande. Det måste vara detta tålamod, som Egede bl. a. kallar: »grönländarnes medfödda dumhet och kallsinnighet, deras ungdoms slappa och djuriska uppfostran o. s. v.»; men jag tror, att det är ett hårdt lif, som har lärt dem detta skenbart flegmatiska lugn, redan deras ojämna fångst sätter ofta tålamodet på hårda prof, när t. ex. ödet är dem så
