öfver att männen hade flera hustrur, »och förliktes väl med hvarandra», så iakttog han dock en viss förtrytelse hos dem, när männen ville ta sig medhustrur, sedan han predikat för dem om det otillbörliga däri; »ja, när jag läst för dem och undervisat dem om Guds ord, påminde de mig om att icke glömma att inskärpa det sjätte budet hos deras män.» Denna missionärens verksamhet bland kvinnorna tyckte naturligtvis männen icke om, och en man, hvars bägge hustrur hade kommit i lufven på hvarandra, sade förbittrad till Niels Egede: »Du har fördärfvat dem med din läsning, och nu äro de svartsjuka på hvarandra.» Det förefaller mig, att mannens harm var berättigad; hvad skulle vi säga, om grönländare komme till vårt land, trängde in i våra hus och predikade sin sedlighetsmoral för våra hustrur?
I andra riktningar synes grönländarnas moraliska uppfattning vara väl så utvecklad som vår. Så är det ansedt som alldeles otillåtligt att gifta sig med sitt syskonbarn eller någon nära släkting, ja, två fostersyskon, som händelsevis ha blifvit uppfostrade tillsammans, kunna icke ens gifta sig. Helst skall giftermål ske med någon från en annan ort. Därigenom åstadkommes starkare korsning af blodet, och det tyckes vara en för dem gagnelig regel med syfte att tillförsäkra dem en kraftfull afkomma.
Äfven i flera andra hänseenden står det hedniska eskimåsamhällets moral genomgående högre än den man finner i de flesta kristna samhällen. Då jag redan i ett föregående kapitel har antydt detta, vill jag här endast påminna om deras uppoffrande kärlek till nästan och deras hjälpsamhet mot hvarandra, något som i sanning är i hög grad främmande för vårt samhälle.
Men eskimåens kärlek till nästan går längre än till att hjälpa honom, han gör också det, som är svårare,
