eskimåerna först ha fått fast fot i den sydligaste delen af landet.
Att där har varit strider mellan de gamla norrmännen och eskimåerna, därom ha också dessa själfva bevarat flera sägner. (Jmfr Rink, Eskimoiske eventyr og sagn). Men att eskimåerna skulle ha företagit sig formliga härjningståg tyckes stämma föga med deras nuvarande karakter. Och ett utrotningskrig synes sålunda knappast helt och hållet kunna ha varit grunden till koloniernas förfall, möjligen kan det till en del också bero på en uppblandning af kolonisterna med eskimåer, i det den tidens européer knappast ha varit mera omottagliga för eskimåskönheternas behag än nutidens.
Om den väg, på hvilken grönländarne ha utvandrat till Grönlands västkust, har det varit någon meningsolikhet, i det d:r Rink har hållit på, att eskimåerna, då de kommo öfver Smiths sund, icke drogo söderut längs västkusten, hvilket måste synas det naturliga, utan drogo norrut rundtom landets nordspets och kommo ned längs ostkusten; härifrån skulle de då senare kommit södra vägen öfver landets sydspets till västkusten. Detta antagande stödjes hufvudsakligen därpå, att Thorgils Orrabeinfostre träffade eskimåer på ostkusten, samt att detta var första gången norrmännen träffade samman med dem. Opålitligheten af denna berättelse är redan i anmärkningen på förra sidan påpekad. För öfrigt står, som det vill synas, ett sådant antagande af eskimåernas invandring direkt i strid med sagornas berättelser, i det att det af dem framgår (jmfr ofvanför), att eskimåerna kommo norrifrån och icke söderifrån (Västerbygden blef ödelagd före
