Följden af detta föga utspekulerade förfaringssätt är, att det nu i själfva verket ej finnes någon rättegångsordning eller lag och rätt i Grönland. Européerna kunna naturligtvis icke, eller böra åtminstone icke, blanda sig i grönländarnes privata affärer i det afseendet; ty de äro ju fortfarande, åtminstone till namnet, ett fritt folk, som själf bör ordna sina angelägenheter. Deras sätt att ordna dem består emellertid nu helst däri, att de ingenting göra. När därför någon enda gång en förbrytelse af gröfre slag, till exempel ett mord, begås, tycka de danska myndigheterna dock att de måste ingripa. Frukten af detta ingripande är stundom något öfverraskande. Då en man vid en koloni i Nordgrönland för några år sedan hade dödat sin mor, blef han till straff förvisad till en öde ö. För att han skulle reda sig där ensam, måste man ge honom en ny kajak samt litet mat att börja med. En tid därefter, då maten var uppäten, kom han tillbaka och sade, att han icke kunde lefva där ute, då där icke var tillräckligt god fångst. Han slog sig därför åter ner i sitt gamla hus, och den enda förändring, som försiggick i hans lif, för att han slog ihjäl sin mor, var således, att han fick — en ny kajak.
D:r Rink omtalar ett annat fall från 1799, då straffet var af annan natur: »En gammal kvinna vid Kangek nära Godthaab blef mördad af sin son och svärdotter, då hon under en sjukdom började tala i yrsel. De bundo ihop hennes lemmar, slogo henne och kväfde henne sedan. Inspektören kallade mördaren öfver till kolonien, där han också genast infann sig och frimodigt erkände sin skuld. Bägge blefvo offentligt förhörda och måste därpå stå bundna en timme vid en påle med påskrift, medan grönländarne passerade förbi, hvilket de lugnt underkastade sig.»
Detta var säkert ett svårt straff; men ett ännu mera
