löjlig. Den, som kunde få åhörarne att skratta mest åt sina kvickheter eller beskyllningar mot den andre, han var den segrande. På detta sätt blefvo ofta till och med så grofva förbrytelser som mord bestraffade. För oss kan det förefalla som ett för beskedligt sätt att straffa, men för detta folk med sin utpräglade hederskänsla var det tillräckligt: ty det värsta, som kan hända en grönländare, är att bli förlöjligad eller utskrattad af sina medborgare, och det har till och med händt, att en och annan måst gå i landsflykt på grund af nederlag vid trumdans.
Denna trumdans finnes ännu på västkusten, och den tycks mig vara en mycket gagnelig inrättning; som jag bara önskar att vi kunde få införd hos oss, ty ett snabbare och lättvindigare sätt att få trätor afgjorda och de skyldiga straffade kan jag icke tänka mig.
Tyvärr synas emellertid icke missionärerna på Grönlands västkust ha varit af samma åsikt. Då det var ett hedniskt bruk, var det eo ipso också omoraliskt och skadligt, menade de, och vid kristendomens införande motarbetades och utrotades det af dessa klyftiga hufvud. Dalager säger till och med, att »det är knappast någon last, som går i svang bland grönländarne, som våra missionärer predika häftigare emot än denna dans, föregifvande, att därunder bedrifves all lättsinnighet, förnämligast af de unga.» Detta tyckte han alls icke om, han medger visserligen, att det möjligen kan försiggå en och annan oregelmässighet, men anser dock, att om en flicka beslutar att göra sig af med sin dygd, är detta ett mycket oroligt tillfälle och ställe hon valt, och man måste ju instämma med honom, när han utbrister: »Och sannerligen, om man så med lika nytta och lika syfte dansade hos oss, skulle man i en hast se hvarannan moralist och advokat förvandlas till dansmästare.»
