Sida:Eskimålif.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
146
TOLFTE KAPITLET.

Till att skära i ben, trä och sten äro de sällsynt skickliga, och till och med hedningarna visa däri ett formsinne, som är märkvärdigt hos ett folk, hvars kultur i den riktningen är så föga utvecklad. Som bevis på deras skicklighet i bildsnidarkonsten meddelar jag vidstående afbildningar af två hufvud, skurna i trä, som en infödd från en by i Godthaabs distrikt lämnade mig. Man kan knappast vara i tvifvel om, att det är sin egen ras konstnären här har förevigat.

I musikaliskt afseende äro grönländarne väl begåfvade. Deras ursprungliga musik, som begagnas vid deras trumdansar, är naturligtvis som de flesta naturfolks något monoton, och det är icke många toner, som användas; men den är likväl egendomlig och icke utan intresse. Melodierna till sångerna komponeras ofta af poeten själf. Nedanstående sång från ostkusten kan tjäna som prof på deras musik och sångkonst: den är mig välvilligt meddelad af fru Signe Rink. Melodien är upptecknad af fru Janssen vid Julianehaab.