Sida:Eskimålif.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
148
TOLFTE KAPITLET.


Fortsättningen rör sig omkring, att de antagligen under dessa förhandvarande omständigheter alla skola komma att dö af svält. Men så kommer en isbjörn till oväntad, glädjande undsättning.

Det ursprungliga i deras musik blef naturligtvis i hög grad grumladt genom européernas inflytande, och fastän det fortfarande komponeras egna melodier där uppe, tyckas dock dessa i allmänhet vara föga originella, de påminna mycket om den europeiska musiken, dels den världsliga, dels den religiösa. Där användas nu också många europeiska melodier, och det verkar rätt öfverraskande där uppe mellan fjällen och bräerna att plötsligt höra köpenhamnska gatvisor, som t. ex. »Gina, du deilige mø — — — er du med paa den?»

De uppfatta vår musik mycket bra och återge den i allmänhet riktigt eller åtminstone icke falskt; till och med mindre enkla och iöronfallande melodier kunna de ofta reda sig med.

Grönländarne, isynnerhet kvinnorna, äro mycket förtjusta i att sjunga; om sommaren, då de ro i sina kvinnobåtar, sjunga de gärna sina sånger och då ofta flerstämmigt, ja, det händer till och med, att de själfva kunna sätta understämmorna till en sång, som de nyss ha hört.