Sida:Eskimålif.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
149
DIKTNING.

Det är dels salmer, dels andra sånger, europeiska och eskimåiska, som då höras, och det kan låta vackert om kvällarna öfver den blanka vattenytan, det är för de grönländska fjordarna och fjällen hvad bjällerklangen och lurlocken äro hemma hos oss.

Det, som tilltalar dem mest vid gudstjänsten, är, som sagdt, säkert också salmsången, och hade icke den varit, skulle det nog ha gått ännu trögare än det gjorde att få grönländarne kristnade.

Af diktning finnes mycket i det eskimåiska samhället. Det viktigaste är naturligtvis där som hos de flesta folk äfventyren och sägnerna. Af dessa ha de stor rikedom, och de äro alla ytterst egendomliga i sitt slag; om de än ofta kunna visa släktskap med andra folks sagor, äro de dock alla omstöpta i sin egen form.

Intet ger oss en så god inblick i detta folks hela själslif, dess anlag, känslor och stämningar, som dessa sägners innehåll och det sätt, hvarpå de berättas. De läsare, hos hvilka det lyckats mig att väcka intresse för detta folk, vill jag därför på det varmaste uppmana att göra bekantskap med dem; de äro samlade och öfversatta i d:r Rinks flera gånger omtalade bok: »Eskimoiske Eventyr og Sagn» (Köpenhamn 1866) och supplementet därtill (Köpenhamn 1871). En intressant samling af ostgrönländska sägner är meddelad af kapten G. Holm i »Meddelelser om Grønland», 10 häftet (Köpenhamn 1888). Man finner i dessa sägner en framställningsförmåga och en fantasi, som är slående, där finns också ofta känsla, ja, ibland till och med en viss poetisk uppfattning af mycket i naturen, och därjämte finner man också stundom en grotesk humor, som naturligtvis ofta urartar till så grofkorniga saker, att de tyvärr icke ha blifvit tryckta.

Jämte denna sagodiktning och dessa berättelser om åtskilliga bedrifter fanns i det eskimåiska samhället också