Sida:Eskimålif.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
152
TOLFTE KAPITLET.

lyckades nämligen i maj månad genom föreståndarskapet skaffa sig en kajak. Då vi kommo till Korkuk, gingo David och jag följande dag på renjakt, Peter och Conrad för att se till räffällorna, sågo åtskilliga spår, men inga djur, då det till på köpet såg ut att bli regnväder, vände vi så smått hemåt följande dag, då vinden stillnade af, gingo David och jag tvärsöfver fjorden, vi sågo en ringsäl dyka upp, förföljde den, men bommade på den flera gånger, emedan det var något sjögång; då vi eljes ingen säl sågo, gick David från mig bort till de två andra på motsatta sidan af fjorden, hvaremot jag fortfor att gå midt öfver fjorden, då jag närmade mig vår boningsplats och hade kommit förbi ett litet näs, lade jag märke till, att det nedanför husen låg en träbåt, innan vi reste, hade jag hört, att missionären väntade besök af styresmannen från Godthaab, när han hade varit vid Kornok, det var mycket riktigt han, som var anländ, — då jag lade till vid stranden, upptäckte jag två kajaker, som endast voro dragna litet upp öfver högvattensmärket, det visade sig vara två postmän i seminaristernas kajaker.

Just som jag hade kommit ur min kajak, kom min fosterson ner till stranden till mig och berättade mig, att de, som hade gått öfver inlandsisen från ost- till västkusten, voro lyckligt ankomna till Ameralikfjorden, 4 af dem voro där inne i fjorden ännu, 2 af dem voro komna till Godthaab i en båt förfärdigad af tyg.

Då jag hörde detta, blef jag mycket förvånad och sade då strax: »om jag ändå hade mött dem i sommar, då jag var på renjakt vid Kapisilek», (vi hade nämligen hört talas om, att det var några, som ville försöka att göra denna resa öfver inlandsisen); därefter sade jag: »huru ha de burit sig åt med att resa från Ameralikfjorden till Godthaab i en tygbåt; hela vägen är det ju endast branta och otillgängliga fjällväggar? Det är mycket besynnerligt, den vägen skulle vi grönländare icke ha tillryggalagt i ett sådant fartyg.»

Jag gick då upp i mitt hus, drog af mig skinnpäls och benkläder och började äta, kort därefter knackade barnen på rutan och sade, att Otto (missionären) ropade på mig. Jag skyndade mig då att draga på mig mina