Sida:Eskimålif.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
154
TOLFTE KAPITLET.

endast till Kingaks norra sida, då jag icke tordes gå utom Kingaks näs, emedan jag icke tillräckligt kände hurudant det var att passera i stark blåst och emedan jag visste, att där icke i närheten af näset var något ställe, där vi kunde lägga till, om blåsten blef för stark.

Vi funno där en större håla under en sten, där vi då kröpo in och sofvo där.

Då det började bli ljust och det var någorlunda stilla väder, reste vi därifrån efter att först ha druckit vårt sista kaffe, efter en stunds rodd kommo vi ändtligen förbi det näs jag var mest rädd för, rodde därefter inåt, då min följeslagare aldrig hade sett denna väg förr, berättade jag honom om namnen på de olika fjällen och hvilken väg vi plägade gå, då vi gingo på renjakt.

Vi visste icke något bestämdt om, hvar dessa människor uppehöllo sig, jag tänkte mig som mest sannolikt, att de uppehöllo sig på en af tältplatserna i ändan af fjorden, då vi därför satte öfver fjorden och kommo litet utanför Ivigtussok, affyrade vi flera skott, men de blefvo icke besvarade, vi rodde alltjämt vidare och träffade då två sälar, vi försökte skjuta dem, men då vinden var för stark, lyckades det oss icke få skott på dem, tills vi kommo till ändan af fjorden, afsköto åter några skott, som icke heller blefvo besvarade, hvarför vi började frukta för, att vi icke skulle träffa dem vi sökte.

Kort därefter trodde vi oss dock höra ett skott, som vi antogo kom från Umiviarssuit, jag sade därför till min följeslagare: »låt oss gå i land här vid Umiviarssuit och först gå bort och se den motsatta sidan af den stora älfven, om de icke äro där, det kunde ju tänkas.»

Efter att ha dragit våra kajaker genom leret upp till fast mark, tog jag brefvet och min bössa, Peter tog likaledes sin med, för att vi skulle kunna skjuta signalskott; då jag hade skjutit en gång (min följeslagare Peters bössa hade nämligen blifvit våt, så att den icke kunde begagnas), hörde vi ändtligen ett skott på nära håll och började se spår af stora stöflar, då vi nu icke längre tviflade på, att vi skulle träffa dem vi sökte, började vi komma i godt humör, isynnerhet emedan vi antagligen skulle få se lapparne, efterhand som vi kommo längre fram, mötte vi spår