Sida:Eskimålif.djvu/185

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
155
SKILDRINGAR AF INFÖDDA.

af grönländare, vi hade trott, att vi skulle ha varit de första grönländare, som kommo till dem, men som vi sedan fingo veta, hade vi kommit blott litet senare än två andra grönländare, litet därefter såg Peter ett tält och människor gå utanför. Medan Peter ropade hurra, sköt jag med min bössa af glädje — vi sökte efter den bästa vägen att komma ner till tältet på och blefvo då tillropade på grönländska: »amuinak» (gå rakt ner). Vi kände då igen de båda grönländarne, det visade sig vara de två bröderna Terkel (föreståndaren) och hans yngre broder Hoseas från boplatsen Sardlok, de hade nyss kommit dit in för att också lämna proviant. Vi sågo de bägge norrmännen och de bägge lapparne förtära en måltid och dricka kaffe af det, som var dem tillsändt, de hade dukat bord, begagnande en af sina slädar som bord.

Då vi kommo fram till dem, räckte jag brefven till en af dem, då han hade fått dem, gaf han dem strax till den, som satt längst bort ifrån honom (löjtn. Dietrichson).

Ändtligen sågo vi då lapparne, som vi hade längtat efter, vi blefvo förvånade öfver deras klädedräkt, emedan den alls icke liknade den dräkt, som vi bruka se européerna har hafva på sig, deras fotbeklädnader liknade skridskor, spetsen af skodonen var mycket böjd, det ena paret stöflar hade sulor, som liknade grönländarnes sulor på skodon, den andre lappen, den äldre, hade skodon af renens ben, likaledes spetsen mycket böjd, likaledes hade de benkläder af renben, som sutto mycket strama på dem, de hade innanför underbenkläderna hvita yllna, i sina rockar hade de många fickor, hela fodret af rocken begagnades som förvaringsrum; de hade halsdukar, hvari det i hvarje ända var fickor (förvaringsrum).

Den yngre, Samuel Balto, hade en hög mössa med fyra hörn, hvari det var fjädrar, med ett stort bredt rödt band om midten, den äldre, Ole Ravna, hade en lång röd mössa, som blef mindre och mindre i höjden, i ändan af mössan satt en tofs.

Sedan de bref vi hade med oss från föreståndaren och missionären (Otto) hade blifvit genomlästa, gåfvo de oss mat och kaffe, som vi förtärde, då de gingo in i tältet, följde vi med för att komma åt att tala med dem, då vi