(fruktan) vid att ligga i påse tillsammans med lappar, det kommer sig däraf, att vi ju annars aldrig bruka ligga tillsammans med européer.
Då Peter fortfarande icke ville, kröp jag in i påsen, men kunde icke sofva mycket, dels emedan lappen (min sofkamrat) drog andan mycket hårdt, dels emedan vi skrattade mycket och emedan de andra tre i den andra påsen hela tiden lågo och retades med hvarandra, då de ändtligen tystnade, sofvo vi.
Då vi vaknade följande morgon och hade ätit och druckit kaffe, fick jag lust att gå på renjakt, emedan vädret var godt och emedan jag icke tycker om att ligga stilla. Då Peter sade, att han ännu icke hade sett renar, ville jag, att han skulle följa med mig, men då hans bössa var våt, ville han icke. Då det började lida fram på förmiddagen, gick jag, fastän det var söndag, den 7 oktober. Om jag varit vid min vinterplats Umanak, hade jag knappast gått ut på förvärf den dagen, men jag hade sådan lust att skaffa de fyra främmande litet köttmat, om det också icke blef annat än en hare.
Då jag började gå, erinrade jag mig dagen, att helgdagen tillhörde Gud, vår herre, och jag bad då utan att tvifla: »Gif oss i dag vårt dagliga bröd», m. m., jag önskar, att alla kristna, när de gå ut på förvärf, utan att tvifla ville bedja så. Jag gick så smått uppför bärget, då jag ungefär hade kommit ända upp, såg jag ner i en klyfta och tyckte mig då nere i denna klyfta se några sitta på huk, då jag trodde, att det var renar, blef jag sittande stilla en stund och såg på det, men då det alls icke rörde sig, började jag tvifla på, att min förmodan var riktig, och gick därför direkt ner för att se, hvad det kunde vara; då jag kom längre ner, började flocken springa, däribland en stor hane med sina honor och flera andra. Jag blef så förargad på mig själf, att jag sade: »Jag dumbom, att jag inte såg mig riktigt för, nu skadade jag mig själf igen med min blindhet.»
Först sprungo de tämligen fort, stannade kort därefter, jag förhöll mig alldeles lugn och höll ögonen på dem, strax därefter sprungo de nedom det bärg, där jag stod, då de voro komna förbi mig, renkalfvarna sist, gick jag längre
