föreställningarna måste tillskrifvas samma naturlagar, som betinga alla andra fenomen, och att de verkligen också kunna förklaras genom dessa. Man anser således, som David Hume först har framhållit, att de religiösa föreställningarna väsentligen kunna tillskrifvas två riktningar i vår känsla, eller vi kunna snarare kalla dem drifter, som äro nedlagda hos alla djur, nämligen: fruktan för döden och begäret att lefva. Af den förra driften följer fruktan för de döda liksom för den yttre naturen och för de öfvermäktiga naturkrafterna samt önskan att skydda sig däremot. Af den senare följer sträfvandet efter lycka, makt och fördelar; och häraf följer återigen, att de äldsta religionerna icke äro oegennyttiga, utan egoistiska, dyrkaren står icke så mycket betraktande gentemot det oändliga som icke mera ifrig att vinna något till sin nytta; då t. ex. amuletterna och fetischen tros äga makt af abnorm art, begagnas eller dyrkas de.
Från fruktan för de döda själfva och för att deras själar eller vålnader kunna gå igen och skrämma dem och skada, kommer deras dyrkan och försöken att afvända deras inflytande eller till och med att göra dem till vänner. (Jmfr längre fram om eskimåernas tro på tôrnat, o. s. v.)
Men hvaraf kommer nu tron på, att de döda ha vålnader eller själar? Och på vissa sakers abnorma makt?
Hos alla primitiva folk finna vi tron på, att allt i naturen, lefvande och dödt, har sin inneboende själ eller ande, hvilken i regeln är osynlig, men också kan vara synlig. Huru har denna uppstått och när?
Besvarandet af dessa spörsmål är det, som framkallar förklaringen af religionernas ursprung.
Att leta sig tillbaka till de religiösa föreställningarna, sådana de i sin första dunkla form skymtade fram under människosläktets morgon, då tankarna började klara sig
