fram ur djurandens urtöcken, det är ett svårt för att icke säga omöjligt arbete. Det är med de religiösa föreställningarna från den tiden liksom det var med de första organiska varelser, hvilka uppstodo på vår jord, de hade icke antagit så bestämda former eller innehöllo ännu icke så fasta beståndsdelar, att de ha kunnat efterlämna spår; det vi finna är de mera utvecklade stegen.
De första föreställningarna måste ha varit ytterst oklara intryck, sväfvande antydningar till verkliga begrepp, beroende af många yttre tillfälligheter, och vi kunna lika litet med vår tanke sluta oss tillbaka till dem, som vi kunna sluta oss till, huru de första organismerna sågo ut.
På hvilket trappsteg i mänsklighetens utveckling dessa första antydningar till religiösa föreställningar döko upp, kunna vi icke heller afgöra; om de t. ex. funnos hos våra apliknande förfäder? Det förefaller mig icke ens säkert, att djuret saknar hvarje sådan antydning till vissa förnimmelser af öfvertro.
Vi få följaktligen icke vänta, att det hos någon nu lefvande ras skall finnas fullständig brist på vidskepliga föreställningar, huru outvecklade de än må vara. Hvad som däremot måste förvåna oss, det är, att ibland stå hos eljes jämförelsevis högt utvecklade folk dessa föreställningar ännu på en förvånande låg ståndpunkt. Ett märkvärdigt exempel därpå är just eskimåen. Detta kan endast förklaras därigenom, att medan andra och mycket lägre stående folk i äldre tider kunna dels ha stått på ett högre trappsteg och vara degenererade raser, dels varit i beröring med högre civilisationer, så ha dessa icke varit någondera delen.
För att kunna fatta, huru de tidigaste religiösa föreställningarna ha kunnat uppstå, måste vi söka försätta oss själfva tillbaka på barnets ståndpunkt, hvilken ju är
