Sida:Eskimålif.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
176
TRETTONDE KAPITLET.

och med själf en sådan person, som kan vara synlig, men också osynlig. Eller t. ex. daggen, som han ser komma och försvinna, utan att han vet hvarifrån eller hvarthän, stjärnorna, som tändas om kvällen och åter släckas om morgonen, regnet, vinden, strömdraget i vattnet, måste icke allt detta framkalla tanken eller föreställningen om synliga och osynliga tillstånd?

Eller för att nämna någonting helt annat, när en människa såg sin egen skugga eller sin egen spegelbild i vattnet, som än var där, än var borta och som hon icke kunde känna och icke gripa, kunde detta hos honom annat än framkalla en föreställning om någonting sinligt och någonting icke sinligt, någonting som än kunde ses, men än åter vara borta? Samma förhållande med spegelbilden i vattnet.

När eskimåen första gången träffade på isbräer, dem han såg röra sig ut i hafvet och då och då föda väldiga isbärg, kunde han i denna se annat än verksamheten af ett eller annat väsen? Ja, han gjorde den helt enkelt själf till ett sådant, hvars »kalfningar» voro godtyckliga handlingar, och som han därför fruktade.

Det fanns, kort sagdt, tillräckligt med motiv att frambringa föreställningen om en dubbelhet i naturen, om en synlig och en osynlig tillvaro, om en sinlig och en öfversinlig.

Men denna tro på naturens dubbelhet måste i hög grad stärkas genom vildens egna föreställningar om sig själf. Som vi ha sett, såg han, att det synligt eller osynligt följde honom en skugga och en spegelbild, utan att han kunde förklara för sig huru. När han nu sof och drömde, att han gick på jakt, var på dans, på besök hos andra, kort sagdt, ströfvade vida omkring och så åter vaknade och upptäckte, att kroppen icke hade lämnat hålan eller hyddan, och hörde hustrun och