I människosläktets första barnfilosofi måste samma uppfattning af alla ting i naturen, som personer med känsla och medvetande ha, följt helt naturligt och af sig själf. Träd, stenar, älfvar, vindar, skyar, stjärnor, sol och måne blefvo lefvande människor eller djur, hvilkas rörelse utfördes af lemmar liksom våra egna eller hvilkas verksamhet försiggår medels redskap liknande våra; solens värme och ljus kommer t. ex. enligt eskimåens åsikt från en lampa eller brinnande lampmossa, liksom de tro, att alla himlakropparna en gång voro vanliga människor, innan de kommo upp på himlen.
Men efter eller jämte denna tendens måste också helt naturligt ha kommit en föreställning om en dubbelhet, en dualism i naturen och oss själfva, förnimmelsen af en sinlig och synlig tillvaro och en öfversinlig och osynlig. Kunde vi utföra det experimentet att sätta oss själfva på en fullständigt primitiv och ovetande ståndpunkt, skulle vi snart se, att en sådan föreställning måste infinna sig.
Låt oss t. ex. tänka oss, att en ovetande urmänniska får höra ekot af sin egen stämma; måste han icke tro, att det är en människa, som frambringar det? Han känner ju ingen teori om ljudvågor. Men när han nu gång efter annan hör det på samma ställe och ej upptäcker några människor, då är det naturligt för honom, att det tillskrifves osynliga väsen.
Eller när han plötsligt hör åskdunder eller ser blixten, frambringas det icke helt naturligt genom lefvande, synliga eller osynliga, varelsers verksamhet? Eller när han ser en sky plötsligt visa sig på klar himmel och så kanske åter försvinna, kan detta då annat än leda hans tanke till en osynlig tillvaro? Han ser icke, hvarifrån den kommer eller hvart den går, den måste ha framkommit genom någon persons verksamhet eller är till
