Sida:Eskimålif.djvu/211

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
177
RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.

kamraterna säga det samma, måste han naturligtvis tro, att han bestod af två delar, något som kunde lämna honom om natten och upplefva allt detta, och något som låg stilla; ty att göra skilnad på dröm och verklighet, låg naturligtvis icke för honom. Många primitiva stammars språk gör icke skilnad därpå, de veta ej tillräckligt för att uttrycka dröm som skild från verklighet, de kunna t. ex. icke, som Spencer framhåller, säga: »Jag drömde, att jag såg» ... i stället för: »Jag såg». Då han vidare hade sett, att skuggan följde honom om dagen, men icke om natten, var det helt naturligt för honom att kalla den del, som lämnade honom, »skuggan»; denna var alltså det samma som andra människor kalla själen eller anden. Att eskimåen på detta sätt har fått sin tro på och sitt namn för själen, omtalas senare.

Det är således helt naturligt för den primitiva människan att komma till den slutsatsen, att hon själf så väl som allt i naturen har en dubbel tillvaro. Ja, öfvertygelsen om hennes egen släktskap med alla föremål omkring henne blir ännu mera styrkt genom en iakttagelse som t. ex. den, att dessa liksom människan själf ha en skugga. Hennes egen lämnar henne om natten, och då måste väl dessa tings skugga kunna göra det samma.

Men då urmänniskan ställdes ansikte mot ansikte med döden, måste detta göra ett mäktigt intryck på henne, och denna tro på hennes egen dubbelhet blef i ännu högre grad styrkt. Hon såg, att det var samma kropp, samma mun och samma ögon, samma lemmar, skilnaden mot förr var blott, att de då talade och rörde sig, nu var allt stilla. Detta måste bero på något lifgifvande, som nu var borta, och detta något måste helt naturligt vara själen, som ju, enligt hvad hon från drömmen visste, kunde lämna kroppen.

Att denna själ, som vid döden lämnade kroppen,

Nansen, Eskimålif.12