kunde sättas i förbindelse med munnens ande, som hon ju såg vara borta, måste också kunna tänkas som naturligt, och så tillerkändes, som t. ex. hos några eskimåer, människan två själar, skuggan och anden; det samma torde väl också vara ursprunget till vår åtskilnad mellan själ och ande, psyke och pneuma.
Naturligt kunde det strax synas för en primitiv människa att antaga, att själen så väl som kroppen hade blifvit liflös vid döden, och det finns äfven de, som anse det; men då de snart i sina drömmar åter sammanträffade med de döda, så blefvo de ju tvungna till att antaga, att de ännu lefde, och då de hade sett kropparna tillintetgöras, måste det vara själarna som lefde. Dessutom var det ju heller icke onaturligt att dra den slutsatsen, att liksom själen var stundtals frånvarande under sömn. feberfantasier o. d., så var den för beständigt frånvarande i döden.
Sålunda har alltså själens fortsatta lif och partiella odödlighet helt naturligt måst uppstå, och då förintelse är någonting föga tilltalande för hvarje lefvande varelse, så har en sådan odödlighetstanke funnit stark genklang i det mänskliga sinnet.
Men då de flesta människor äro rädda för döden och de döde, så tycka de icke om att möta dem som vålnader, ja, de äro till och med rädda för dem, och då rädslan är fantasirik, tillskrifva de dem stundom en öfvernaturlig makt att skada. De anse därför, att det kan vara så godt att göra sig god vän med dem och sålunda afhålla dem från att skada, hellre hjälpa en eller åtminstone skada ens fiender. På det sättet har en dyrkan af de döda uppstått, som spelar en så stor roll i de flesta folks religion och som ligger om icke på botten så åtminstone nära denna i nästan alla religioner och sålunda äfven hos eskimåerna.
