hufvudmisstag öfverallt, och på dessa misstag äro religionerna byggda. Men vid sidan däraf ha påtagligen vissa bestämda religiösa föreställningar bildat sig på särskilda ställen och ha som de vandrande sägnerna och äfventyren utbredt sig till alla jordens folkslag. Att detta har kunnat ske hos så afsöndrade stammar som den eskimåiska, skall längre fram anföras många talande bevis för.
Den eskimåiska tron i Grönland är af stort intresse, så väl i och för sig som till belysning af flera af de ofvan berörda spörsmålen.
Denna tro är så primitiv, att det förefaller mig tvifvelaktigt, om den förtjänar namn af religion. Där finnas många sägner och mycken öfvertro, men alltsamman saknar fast och klar form, begreppen om det öfvernaturliga växla efter individerna, och det hela gör intryck af att vara en religion i görningen, en massa spridda och fantastiska intryck, som ännu icke ha samlat sig till någon afslutad världsåskådning. Just en sådan ståndpunkt som vi måste antaga att alla religioner en gång ha genomgått och utvecklat sig ifrån.
En märklig omständighet med de grönländska sägnerna är den, att de mer än de flesta andra folks kunna säkert påvisas till en del ha historiskt ursprung eller åtminstone anledning.
Naturen ha grönländarne ursprungligen, liksom alla primitiva folk, tänkt sig som besjälad; hvarje ting — som t. ex. stenar, bärg, redskap o. s. v. — har sin inneboende själ. Vi finna fortfarande spår af denna tro hos dem, så t. ex. tro de, att redskapen, vapnen och kläderna ha själar, hvilka följa den aflidne på hans vandring till de dödes land, och därför lägga de hans redskap vid hans graf, så att de måtte multna där och deras själ bli fri.
Efterhand har emellertid denna tro på narturfolkens
