Sida:Eskimålif.djvu/218

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
184
TRETTONDE KAPITLET.

egendomliga och ologiska sätt blandat sig med en helt annan och olik, nämligen tron på att de aflidnas själar kunna ta sin bostad i olika djur, föremål, bärg, o. s. v. öfver hvilka de göra sig till herrar och från hvilka de kunna göra utflyker, ja, till och med visa sig för människorna. Därigenom har uppstått tron på, att det i hvarje naturföremål bor ett eget väsen, som kallas dess inua, d. v. s. dess människa eller ägare. Detta ord är alltså, betecknande nog, det samma som betyder människa eller eskimå.

Småningom ha dessa tingens inua genom sammanblandning med de aflidna tillagts mer och mer öfvernaturlig makt.

Efter den eskimåiska uppfattningen har t. ex. en sten, ett bärg, en brä, en älf, en insjö sin inua; ja, till och med luften har en sådan. Det märkvärdiga är dock, att äfven begrepp kunna ha sin inua, det talas t. ex, om vissa drifters och lidelsers inua. Detta kan förefalla öfverraskande hos ett naturfolk, men det är väl knappast svårt att förklara. När t. ex. en primitiv människa under stark hunger känner det gnaga invändigt, är det väl naturligt att tänka sig detta förorsakadt af ett väsen, som han alltså kallar hungerns eller matlustens inua.

I regeln äro dessa inua osynliga, men när de visa sig, skall det enligt d:r Rink vara som ett sken eller en eld, och det är mycket farligt att se dem.

Människan själf, anse grönländarne, består af minst två delar: kroppen och själen, och dessa äro hvarandra olika.

Själen kan endast ses med ett särskildt sinne, som finnes hos människor i vissa tillstånd eller med en egen begåfning, d. v. s. angekokerna. Den visar sig då ha samma gestalt som kroppen, men är af luftigare beskaffenhet. Till Hans Egede sade angekokerna, att själarna voro »helt mjuka att känna på, ja, knappast kunde