kännas, alldeles som om de vore utan senor och ben.»[1] På ostkusten anse de, att den är helt liten, icke större än en hand eller ett finger.
Grönländarnes ord för själ är tarnik (eller tarnek); detta liknar starkt ordet tarrak, som betyder skugga, och jag anser det icke för tvifvelaktigt, att det ursprungligen har varit samma ord, i det eskimåen utan vidare har ansett själ och skugga för ett och det samma och helt naturligt användt samma ord om bägge.[2] Detta är i full öfverensstämmelse med hvad vi finna hos andra folk. Fidji-invånaren kallar t. ex. skuggan för sin mörka själ, som lämnar honom om natten; hans ljusa själ är spegelbilden. Att lägga märke till är att tarrak på grönländska betyder både skugga och spegelbild och att det ursprungliga ordet för själ alltså har betecknat alla dessa tre saker.
Enligt Cranz[3] anse några grönländare, att människan har två själar: skuggan och andedräkten. Detta står, som vi ofvan ha sett, i märkvärdig öfverensstämmelse med den utbredda tron på själens dualism, som än består i skugga och spegelbild, än i skugga och ande och hvarifrån väl också vårt särskiljande af själ och ande härleder sig.
Det synes emellertid, som om den mest utbredda tron på Egedes och Cranz’s tid var, att själen närmast hade förbindelse med andedräkten. Angekoken blåste t. ex. på den sjuke han skulle bota eller som han skulle ge en ny själ.
- ↑ Om själens beskaffenhet se också Paul Egede: Eft. om Grønl. sid. 149 och Cranz: Historie vom Grønl. sid. 258.
- ↑ Paul Egede säger i Efterretninger om Grønland sid. 126 uttryckligen, att de infödda icke veta skilnad på tarrak och tarnek (eller tarnik), och han använder bägge orden om hvarandra. Se också samma bok sidan 92.
- ↑ Historie vom Grønland, sid. 257.
