»namnen» (atekata). Denna är så stor som en människa och träder in i barnet, i det detta efter födelsen strykes om munnen med vatten samtidigt med att de aflidnas »namne» nämnes. Barnen hos alla grönländare, till och med de kristna, uppkallas oftast efter de sist aflidna, så framt dessa icke redan gifvit sitt namn åt något annat barn. Ostgrönländaren tror, att »namnen» håller sig vid liket eller vandrar genom olika djur, tills ett barn uppkallas efter honom, därför är det alltså deras plikt att passa på, att detta sker; hvarom icke kan det ha skadliga följder för det barn, som borde ha uppkallats efter den döde.
Detta har en öfverraskande likhet med hvad professor Moltke Moe har meddelat mig om en i Norge allmän tro på, att aflidna »gå efter namn». En hafvande kvinna drömmer om någon afliden släkting, som kommer till henne (»går efter namn») och efter hvilken hon måste uppkalla barnet; gör hon det icke, är det en uraktlåtenhet, som kan ha skadligt inflytande på barnets framtid.[1]
Öfvertro finnes också hos lapparne.[2] Hos kolosjerna i nordvästra Amerika ser modern i en dröm den aflidne släkting, hvars själ ger barnet likhet med sig.[3] Namngifningen sättes hos indianerna också i förbindelse med en dröm.[4]
Namnet spelar på Grönland liksom öfverallt en stor roll, de tro där på en själslig släktskap mellan två med samma namn[5] och att den aflidnes egenskaper öfvergå
- ↑ Se också Liebrecht: Zur Volkskunde, sid. 371.
- ↑ Klemm: Culturgeschichte. bd. 3, sid. 77.
- ↑ Det förefaller mig som om äktenskapsförbud mellan två af samma familjenamn, som finnes hos många folk, lätt kan förklaras på detta sätt, i det samma namn åstadkommer ett nära andligt släktskap, som i likhet med det nära kroppsliga bör förhindra giftermålet.
- ↑ Enligt Schoolcraft i Antikvarisk tidskr. 1861—63, sid. 118.
- ↑ Tylor, Primitive Culture II, sid. 4.
