på den efter honom uppkallade, som dessutom har den förpliktelsen att bl. a. trotsa de inflytanden, hvilka vållat dennes död; har han omkommit på hafvet, måste den uppkallade sålunda särskildt lägga sig vinn om att trotsa det i kajak, hvilken föreställning också finnes hos andra folk, t. ex. indianerna.
De aflidnas namn äro grönländarne mycket rädda för att nämna. Denna rädsla går på ostkusten, enligt Holm, så långt, att »när två ha haft samma namn, måste den öfverlefvande förändra sitt, och har den aflidne haft namn efter ett djur, ett föremål eller ett begrepp, måste ordet därför förändras. Språket undergår betydliga, för en tid gällande förändringar, i det dessa omdöpningar antagas af hela befolkningen.[1]
Samma bruk finnes mycket utbredt hos indianerna i Nordamerika, likaså i Patagonien, bland samojederna i Asien, bland ziguenarne i Europa, vidare i östra Afrika, på Madagaskar, i Australien, Tasmanien, Nya Guinea och på Sällskapsöarna. Då drottning Pomare på Tahiti dog, utgick ordet po (natt) ur språket och uri kom i stället.[2]
Fruktan för att nämna de aflidnes namn finnes också i Europa, i Tyskland, på Shetlandsöarna,[3] o. s. v.; den finnes nog också i Norge.
Ostgrönländarne äro också rädda för att nämna sitt eget namn. Holm säger, att frågade man dem, hvad de hette, bådo de andra svara för sig. Då en mor
- ↑ Se Med. om Grønland, häfte 10, sid. 111, där exempel på sådana omdöpningar nämnas. Holm säger, att »de gamla benämningarna komma fram igen, när de döde alldeles ha blifvit bortglömda.» Det förefaller mig naturligare, att detta sker, så snart ett barn blifvit uppkalladt efter honom.
- ↑ Nyrop: Mindre Afh. udg. af det phil. hist. Samfund, Kjøbenhavn 1887, sid. 147—150.
- ↑ Nyrop, samma bok, sid. 136 och 137.
