tillfrågades om, »hvad hennes lilla barn hette, svarade hon, att det kunde hon icke säga. Lika litet ville fadern säga det; han sade nämligen, att det hade han glömt, men vi kunde få veta det af hustruns bror.»[1]
För indianerna spelar namnet en stor roll, och man söker till och med ofta hemlighålla det, hvarför personen ofta benämnes med öknamn.[2] Hos många folk är det allmänt, att man icke nämner släktingars namn, som t. ex. sin mans, sin svärmors, svägerskas, föräldrars, och ej heller konungarnes. Denna namnets makt går hos några folk tämligen långt. Då konungen i Dahomey, Bossa Ahadi, besteg tronen, lät han kapa af hufvudet på alla, som buro namnet Bossa.
Denna fruktan för att nämna namnet är något allmänt mänskligt, det samma finna vi i många af våra sägner,[3] och det är ännu skick och bruk hos oss, särskildt på västlandet.[4] Det kan väl härleda sig därifrån, att namnet och saken lätt smälta samman, och man tror, att är väl namnet kändt, så är också saken[5] känd, och därigenom får alltså namnets uttalande ett inflytande på denna. En människa kan sålunda förlora sin makt genom att röja sitt namn. Därför tycka väl heller icke de aflidna om att bli nämnda vid namn, eller också kan
- ↑ Med. om Grønl., häfte 10, sid. 113.
- ↑ Efter Schoolcroft i Antikvarisk Tidskrift 1861—63, sid. 119. Se också Andrée: Ethnographische Parallelen und Vergleiche, sid. 180. Tylor: History af Mankind, sid. 142.
- ↑ Våra förfäder kände också till detta bruk. »Sigurd dolde sitt namn, emedan det var folks tro i gamla dagar, att en döende mans ord hade stor makt, när han förbannade sin ovän vid namn.» Sæmundar Edda, udg. af Sophus Bugge, sid. 219.
- ↑ Enligt meddelande af prof. Moltke Moe.
- ↑ Huru namnet och saken smälta samman, framgår tydligt bl. a. af det schwabiska bruket att kasta »namnen på tre arga käringar» i vinet, när man vill ha god ättika af det.
