kunna förklaras däraf, att de ha sett himlen och fjällen spegla sig i vattnet och ursprungligen ha trott, att det var en annan värld de sågo. Sedan ha de visserligen upptäckt, att det var en spegelbild, men den ursprungliga tron på en under-värld har likväl hållit i sig, och karakteristiskt är just, att denna förlägges under vattnet och att där är mycket solsken, ty det har där väl oftast också varit, när de sågo spegelbilden.
Det andra stället i himlen eller snarare öfvervärlden är kallare, det. är likt jorden med bärg och dalar, och öfver det hvälfver sig den blå himlen. Där bo de aflidnas själar i tält rundt omkring en sjö, och när den svämmar öfver, rägnar det på jorden. Där är godt om kråkbär och korpar, som ständigt sätta sig på hufvudena och hänga sig i håret på gamla käringar;[1] de äro besvärliga att hålla ifrån sig och ersätta väl närmast lössen i denna världen. Där uppe kan man också om nätterna se de döda själarna spela fotboll med ett hvalrosshufvud. På ostkusten anser man dock, att norrskenet endast är själarna af dödfödda eller för tidigt födda barn eller af barn, som blifvit dödade eller födda i löndom. Dessa barnsjälar »taga hvarandra i händerna och dansa rundt med slingringar och svängningar. De spela boll med sin efterbörd och när de se föräldralösa barn, springa de emot dem och kasta omkull dem. De beledsaga leken med ett hvisslande, pipande ljud.»[2] Därför kalla de norrsken för alugsukat, som väl närmast betyder förtidiga foster eller barn födda i löndom.
Denna grönländarnes uppfattning af norrskenet tyckes nära besläktad med indianernas tro, att norrskenet är de aflidnas danskedjor.
Något helvete ha eskimåerna icke; bägge de ofvan
