nämda vistelseorterna äro mer eller mindre goda, och vare sig själen kommer till det ena eller andra stället, tycks det icke stå i något synnerligt samband med människornas goda eller onda gärningar.
Egede påstår likväl, att till det sköna landet under jorden komma endast »de kvinnor, som dö i barnsäng, och de (män), som drunkna i hafvet, och hvalfiskfångare, hvilket skall vara liksom en belöning för det onda, som de ha utstått här i världen; alla de andra komma till himlen.»[1] Om detta har varit den allmänna tron, tycks icke vara afgjordt. En alldeles liknande tro finnes också hos oss i Norge; en gammal gumma i Telemarken sade till professor Moltke Moe om sin son: »Ja, du, honom ä’ jag säker för, han har gått raka vägen in i himlen, han, du vet det står i Guds ord, att den, som dör på sjön eller i barnsäng, går raka vägen in i Guds rike.»[2]
Emellertid tycks det enligt någras utsago, som om äfven andra grönländarsjälar kunde komma till under-världen, detta skulle bl. a. kunna bero på likets behandling. Så säger Paul Egede (Eft. om Grønl., sid. 174), »att de brukade lyfta de sjuka, som lågo på sitt yttersta, försiktigt ner från sängen och svepa in dem på golfvet till begrafning. Detta nedtagande från sängen skall nog vara en sinnebild för den nedfart de önska den döde under jorden. Men dör någon, innan han blir nedlyft, då far han uppåt.»
På frågan, hvarför ett hundhufvud var lagdt vid en graf, fick han det svaret, »att det var ett bruk hos några af deras medmänniskor att lägga ett hundhufvud hos ett barn, när det begrafdes, så att det skulle kunna vädra
