och visa barnet vägen till själarnas land, när det blir lefvande, efter barn äro oförståndiga och enfaldiga och ej själfva kunna hitta vägen.»[1] Det tycks, som om kapten Holm[2] betviflade denna uppfattnings riktighet (som han för öfrigt anför efter Hans Egede) af det skälet, att han ej kunde upptäcka något sådant poetiskt bruk hos ostgrönländarne. Men detta förefaller mig mindre berättigadt; ty å ena sidan ha vi knappast lof att tvifla på en så bestämd utsago af en man sådan som Paul Egede med sin kännedom om grönländarne och deras språk, och å andra sidan bör man alltid erinra sig det böljande och föränderliga i de religiösa begreppen. Vidare finnas ju motsvarande bruk hos indianerna. Aztekerna slaktade vid begrafningar en hund, som brändes eller begrafdes med liket med en bomullstråd knuten om halsen; dess uppgift var att föra den aflidne öfver Chiichnahuapans djupa vatten på väg till de dödas land.[3]
Resan till det sköna landet är dock icke lätt. Egede säger, att det på vägen är en hög, spetsig sten, »hvarpå de döda måste glida på sin bakdel, hvarför stenen är blodig.» Cranz påstår, att själarna skola hålla på i fem eller ännu flera dagar med att glida utför denna sten eller detta bärg, innan de komma fram, och särskildt beklagas de stackare, som måste göra denna resa om vintern eller i stormigt väder, emedan man då lätt kan råka i olycka, hvilket de kalla den andra döden, och efter den blir intet kvar. Detta frukta de mycket, och för att det icke skall ske, måste de kvarlefvande under dessa dagar vidtaga vissa försiktighetsmått.
- ↑ Paul Egede, Eft. om Grønl., sid, 109. Se också Hans Egede, Det gamle Grønlands nye Perlustration, sid. 84. Cranz, Hist. om Grønl., sid. 301
- ↑ Med. om Grønl., häfte 10, sid. 106, anm.
- ↑ Tylor, Primitive Culture, bd 1, sid. 472.
