Liknande sägner om många svårigheter under själarnas långa resa till de dödas land finnas hos de flesta folkslag.[1] Antagligen är upprinnelsen till dessa svårigheter den, att de skola vara prof, som de goda ha lättare för att gå igenom än de onda. När nu hos eskimåerna svårigheterna ej äro något prof på godt och ondt, tycks det bevisa, att sägnen om dem och skildringen af dem måste vara lånade från andra, närmast från indianerna. Särskildt synes den spetsiga stenen påminna starkt om indianernas »bärgkam, hvars smala rygg var så skarp som den skarpaste knif,» hvaröfver vägen gick till själarnas boning Wanaretebe.[2]
Djuren synas grönländarne också i allmänhet ha tilldelat en själ, hvilken liksom människan kunde lefva efter kroppens död och företaga resan till landet på andra sidan grafven. Det framgår också af det förut omtalade bruket att lägga hundhufvud i barns grafvar, ty det är naturligtvis den i hufvudet inneboende hundsjälen, som skall ledsaga barnet. Detta är för öfrigt en bland naturfolk allmän tro. Kamtschadalerna anse, att alla djurs själar, till och med den minsta flugas, lefva upp igen i under-världen.
Af högre öfvernaturliga väsen ha grönländarne många. Bland dem, som stå människorna närmast och som de genom sina angekoker ha mest nytta af, bör först nämnas de s. k. tôrnat (plur. af tôrnak). Dessa äro angekokernas tjänande andar, som förhjälpa dem till deras öfvernaturliga makt. De nämnas mycket ofta som de aflidnas själar, särskildt aflidna förfäders, men de kunna dessutom vara vissa djurs själar eller också ofta andra öfvernaturliga väsen antingen af mänskligt ursprung, t. ex. de längre
