ostkusten ha dock hedningarne, som vi skola se, ganska bra reda på honom.
I denna tôrnarssuk ha många velat se ett högsta godt väsen, som eskimåerna dyrkade, och han skulle alltså motsvara vår Gud. Det oaktadt blef han dock vid kristendomens införande omskapad till djäfvulen och betecknar nu denne. Jag kan icke hjälpa, att jag tror, att Egede och de första missionärerna ha haft en liten andel i fabrikationen af denna föreställning om honom som Gud. De kommo säkerligen, liksom många hedningmissionärer ännu i denna dag, med den förutfattade åsikten, att hvarje folk måste ha ett begrepp om Gud eller ett högsta godt väsen, och utgående därifrån ha de frågat de stackars hedningarne så länge om deras tôrnarssuk, att deras svar har blifvit därefter. Vidare ha de talat så mycket om sin gode och allsmäktige Gud, att hedningsprästerna, för att ej stå efter, ha hållit på, att de också hade en sådan Gud, som kunde hjälpa dem.
Att han icke har varit en så stor ande, som i allmänhet påstås, synes tydligen framgå af kapten Holms berättelse om de ostgrönländska hedningarnes tro. Deras tôrnarssuk är ett mera anspråkslöst djur, som lefver i hafvet och som många, så väl angekoker som vanliga människor, kunna se och ha sett. De beskrifva honom därför mycket noga, ja, ha till och med talrika afbildningar af honom; han är lång som en stor säl, men tjockare än en sådan och har bl. a. långa fångarmar. Holm har efter deras beskrifning kommit till den kätterska meningen, att det måste vara en vanlig bläckfisk. Han äter de röfvade själarna och är ofta alldeles röd af blod. Man kan då säga, att om detta skall härstamma från vårt gudsbegrepp, har det degraderats i sorglig grad.
Vidare är tôrnarssuk på ostkusten icke bara en, utan hvarje angekok har, enligt Holm, sin tôrnarssuk. Han
