fram omtalade kivigtok’erna, eller också andra, boende vid hafvet eller inåt landet. De kunde också vara frånvarande européers själar. En angekok hade i regeln flera, några voro rådgifvande, andra hjälpare i fara och åter andra användes till hämd och ödeläggelse. I sista fallet utsändes de af angekoken för att de skulle visa sig som spöken och därigenom skrämma ihjäl dem, som de ville fördärfva.
I förbindelse med eller öfver tôrnat står tôrnarssuk, som enligt den allmänna meningen närmast är deras herre eller en mäktig tôrnak. Tôrnarssuk ansågs närmast som god, genom sin tôrnak kunde angekoken komma i förbindelse med honom och få goda råd. Ofta synes man också ha tillskrifvit honom onda gärningar, och det var väl med honom som med alla andra öfvernaturliga varelser, att det berodde på angekokerna, antingen han kom att gagna eller skada.
Han hade sitt hem i under-världen, i själarnas land. Om hans utseende voro föreställningarna oklara, ty somliga trodde, att han ej hade någon skepnad, andra, att han var som en björn, andra åter, att han var stor och blott hade en arm, och slutligen några, att han var liten som ett finger. Om hans väsen var man, enligt H. Egede, lika litet på det klara; ty medan några ansågo, att han var odödlig, fanns det andra, som trodde, att ofantligt litet var tillräckligt för att döda honom. Så berättar Egede, att under en angekoks magiska operationer, eller när han talar med tôrnarssuk, »då må ingen klå sig i hufvudet, icke heller sofva, ej heller släppa väder, ty af en sådan pil, säga de, kan häxmästaren dräpas, ja, djäfvulen (d. v. s. tôrnarssuk) själf.» D:r Rink tror, att allt detta beror på missförstånd från Egedes och de andra missionärernas sida och att man på det hela taget visste föga så väl om tôrnarssuks utseende som väsen. På
