låta det sjunga i folkets öron. I senare fallet bedja de om mat, hvarför man då säger i Grönland: »tag efter behag», nämligen af mitt förråd.[1]
Att spöket icke alltid är farligt, framgår af hvad Niels Egede[2] berättar om en gosse vid Godthaab, som, då han en gång lekte med några andra i närheten af sin mors graf, plötsligt såg någon stiga upp därur. Han och de andra togo till benen, men spöket sprang efter, grep sin son, »höll honom, kysste honom och sade: Var inte rädd för mig, jag är din mor och älskar dig», o. s. v. Deras sedvänjor vid folks död och begrafning visa, hvilken fruktan de hade för de döda och särskildt för deras själar eller vålnader. Som redan är nämndt, iföras de döende ofta likkläderna, d. v. s. sin bästa dräkt, en stund före döden, likaså vikas benen ofta ihop, så att fötterna komma upp under bakdelen, och de sys eller svepas in i skinn; det sker för att de skola taga mindre plats och sålunda behöfva mindre graf, och det sker medan de ännu lefva, för att de efterlefvande skola slippa röra vid dem mer än nödvändigt som lik. Denna deras fruktan för att röra vid lik går ju, som redan är omtaladt, så långt, att de icke vilja hjälpa förolyckade (t. ex. kajakmän, som hålla på att drunkna), när de tro, att de äro nära döden.
När de väl äro döda, lyftas de, om det är i ett hus, ut genom fönstret, och om det är i ett tält, genom en öppning, som göres i skinnen på bakväggen.[3] Detta
- ↑ Rink, Supplement til Esk. Eventyr og Sagn, sid. 187.
- ↑ Tredie Continuation o. s. v. sid. 74.
- ↑ På ostkusten kan dock, enligt Holm (Med. om Grønland., häfte 10, sid. 105), liket också släpas ut genom husgången med en sälrem, som är slagen om benen. I detta fall måste, tycks det mig, rädslan för att röra vid liket ha segrat öfver rädslan att lyfta det ut genom fönstret. Praktiseras det ut genom fönstret, måste man ju nämligen
