öfverensstämmer märkvärdigt med det i Norge allmänna bruket att föra ut liket genom en för tillfället gjord öppning t. ex. i väggen.[1] Orsaken är väl på bägge hållen den samma, nämligen att dessa öppningar åter kunna fast tilltäppas, så att spöket eller själen icke kan slippa in igen, hvilket skulle kunna hända, om liket fördes ut genom husgången eller dörren. Osannolikt är det icke, att grönländarne kunna ha fått detta bruk från de gamla norrmännen eller isländarne i Grönland. I flera sagor står det omtaladt såsom begagnadt af de hedniska isländarne.[2] I »Eyrbyggja» heter det: »Därefter lät han bryta ett hål i väggen bakom den döde och lyfta ut honom därigenom». Den dödes saker kastas också genast ut, för att de icke skola göra de efterlefvande orena. Detta påminner om likhalmsbränningen hos oss, som också är vidt utbredd hos med oss besläktade folkstammar i Europa.[3]
De efterlefvande bära också ut sina egna saker, för att liklukten skall gå af dem. De bäras antingen in igen om kvällen, eller också ligga de, som på ostkusten, ute i flera dagar. Den dödes släktingar upphöra där till och med att använda sina gamla kläder, som kastas bort.[4].
När liket föres ut, tänder en kvinna en pinne och viftar med den fram och tillbaka sägande: »här är icke mer att få». Detta sker väl närmast för att visa själen, att alla dess tillhörigheter äro utkastade.
- ↑ Meddeladt mig af professor Moltke Moe. Jmfr också Liebrecht, Zur Volkskunde, sid. 372.
- ↑ Grønl. hist. Mindesmærker, bd 3, sid. 639.
- ↑ Se prof. Moltke Moes berättelse i N. Univ. og Skoleannaler 1880 (Separataftryck, sid. 2) och de där citerade verken.
- ↑ Holm, Med. om Grönl., häft. 10, sid. 107
röra vid det. Genom att släpas med benen främst och alltså peka utåt, hindras väl själen från att vända tillbaka.
