Sida:Eskimålif.djvu/236

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
200
TRETTONDE KAPITLET.

Den döde begrafves antingen på land eller kastas i hafvet (om en af förfäderna är omkommen i hafvet). Hans egodelar, som kajak, vapen och kläder eller, om det är en kvinna, sysaker, krokknif m. m., läggas på eller vid grafven eller nära stranden, om liket är kastadt i sjön. Det tycks ske dels emedan de äro rädda för en aflidens saker och ogärna vilja begagna dem, dels också emedan, som H. Egede säger, de kunna ge dem anledning till att gråta, i det man vid åsynen af dem påminnes om den käre döde, och »gråta de för mycket öfver den döde, så tro de, att han fryser».[1]

Denna föreställning erinrar påfallande om andra kvädet öfver Helge Hundingsbane (strof 45 o. f.), där hans änka Sigrun möter honom våt och frusen och höljd med rimfrost tack vare hennes gråt öfver honom. Jämför också den bekanta svensk-danska folkvisan om »Åke och Else»,[2] hvari det heter:

»För hvar och en tår, som du fäller på jord,
Min kista hon blifver så full utaf blod.
Men hvar gång på jorden du är i hjärtat glad,
Min kista hon blifver så full af rosenblad.

Men dessutom var det säkerligen också grönländarnes mening, att den döde skulle använda sina redskap, dels till utflykter från grafven, dels också i den andra världen. Visserligen sågo de, att redskapen multnade bort, men deras själar följde den aflidnes själ.

De, som bära ut den döde eller ha rört vid honom eller något, som tillhör honom, äro för någon tid orena och måste afhålla sig från vissa matvaror eller sysslor, som angekokorna föreskrifva, ja, detta måste till och med alla, som bo i samma hus, iakttaga, dels för att icke

  1. H. Egede, Det gaml. Grønl. nye Perl., sid. 83.
  2. Se P. A. Gödeckes öfversättning af »Edda», sid. 170 och anm. sid 335, där också visan om »Åke och Else» citeras.