föreställning finnes (jmfr Sophus Bugge, anförda stället) i våra folkvisor, »Draumskvædi» om Gjallarbron på vägen till de dödas land. Den hänger högt i luften, så att man blir yr i hufvudet på den. »Gjallarbron hon hänger så högt i vinden» och säges i några varianter af visan uttryckligen vara »både brant och bred». I Eddan heter det om Hermod, att han på vägen till Hel red öfver Gjallarbron, som var täckt med blänkande guld och som ej dånade mindre under honom ensam än under fem fylkingar (d. v. s. 250) döda män.
Det ser ut, som om denna grönländarnes tro på en bro eller smal väg måste vara färgad af dessa europeiska eller ursprungligen delvis österländska föreställningar, som ha tillförts dem genom de gamla nordborna. Samtidigt kan det dock äfven ligga något mera ursprungligt till grund. Hos indianerna finna vi sålunda föreställningar om en ormbro eller en i luften svängande trädstam, som för öfver de dödas älf till de dödas stad.[1]
Föreställningen om den stora hunden, som vaktar ingången till kvinnans hus, påminner starkt om Hels fruktansvärda, i bröstet blodiga hund Garm, som skäller framför Gaîpahålan. För öfrigt är denna föreställning om hunden i den andra världen allmän. Hos inderna bevaka två hundar vägen till Jamas boning,[2] och hos de gamla parserna vakta två hundar Tsjinvatbron. Hos inderna står en stor, ilsken hund på andra sidan om den ofvannämnda ormbron.[3] Orimligt är det väl icke
- ↑ Tylor, Primitive Culture, sid. 50. Jmfr. också indianernas föreställning om bärgkammen så skarp som den skarpaste knif. En möjlighet är det ju också, att indianerna kunna ha fått denna föreställning från eskimåerna.
- ↑ Se Bugge, anf. st., sid. 114.
- ↑ Tylor, Primitive Culture, bd 2, sid. 50. Jmfr också Knortz, Aus dem Wigwam, sid. 142.
