att hunden i undervärlden kan stå i förbindelse med den hos många folk allmänt förekommande sägnen om människans eller särskilda stammars härkomst från hundar[1] och att det således är denne hundstamfars själ, som håller vakt för sin afkomma.[2]
I europeiska sagor och särskildt i våra norska förekommer ofta en gammal käring, som regerar öfver djuren och som gärna vill kallas mor, lyskas o. s. v. Träffar Askeladden på henne och t. ex. kliar henne i hufvudet, befaller hon till gengäld djuren att hjälpa honom eller ger honom andra gåfvor. Detta är ju förvånande likt den grönländska föreställningen och särskildt påminner kliandet starkt om hårkamningen.
Häraf ser det alltså ut, som om denna grönländska guddom ursprungligen kan vara den gammalnorska sagokäringen och att beskrifningen af resan till henne kan vara färgad af europeiska sägner och legender; men dessutom äro däri inblandade mera ursprungligt eskimåiska element, som härstamma västerifrån och likna indianernas.
De själar, som gå till öfver-världen, komma på toppen af ett högt berg förbi en märkvärdig kvinnas boning. Hon heter Edlaaersissok (d. v. s. inälfveuttagaren), och när de besöka henne, måste de noga akta sig för att skratta. Hon har ett tråg och en blodig knif. Hon slår på trumma, dansar med sin egen skugga och sjunger: »ha ha ha ha!» När hon vänder sidan till, drar munnen sig alldeles på sned,
