Sida:Eskimålif.djvu/251

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
215
RELIGIÖSA FÖRESTÄLLNINGAR.

glödande aska. De förföljde hvarandra upp i luften, och där äro de ännu. Månens boning ligger vid själarnas väg till öfver-världen, i den är också ett rum för hans syster solen. — Denna myt måste tydligen härstamma västerifrån. Hos indianerna i Nordamerika äro sol och måne syskon, och till och med så långt bort som bland indianerna i Amazondistriktet finnes samma myt, utom att månen är en kvinna, som besöker sin broder solen i mörkret. Denne upptäcker hennes onda lidelse genom att föra sin svärtade hand öfver hennes ansikte. Hos indianerna i Peru voro sol och måne samtidigt bror och syster och man och hustru. (Jmfr också egypternas Osiris och Iris.)[1]

Det märkvärdiga med solen hos grönländarne är, att hon framtill är skön, men baktill ett benrangel.[2] Detta påminner ju frappant om våra fagra huldror, som äro ihåliga i ryggen, och det tycks vara en europeisk och specielt norsk föreställning, som kommit till Grönland genom de gamla nordborna. Anledningen till att solen är ett benrangel baktill, är enligt ostgrönländaren den, att när hon står i väster, alltså på den kortaste dagen, skäres hon i bakdelen af skarpa redskap och måste därför stiga igen. Baken är således afnött och endast benranglet kvar.[3]

Månen har ännu icke uppgifvit sin gamla natur, han kommer fortfarande ofta till jorden och söker galanta äfventyr, hvarför kvinnorna måste taga sig i akt för honom, de få icke gå ensamma ut i månsken, icke stå och se på månen o. s. v. Dessa månens erotiska

  1. A. Lang, Custom and Myth., sid. 132; Tylor. Prim. Cult. bd 1, sid. 288.
  2. Jmfr Rink, Esk. Ev. sid. 87, suppl. sid. 44; Liebrecht i Germania, bd 18, sid. 365.
  3. Holm, Med. om Grønl., häft. 10, sid. 142.