Sida:Eskimålif.djvu/252

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
216
TRETTONDE KAPITLET.

böjelser tyckas vara af gammalt datum. I Australien är han en katthane, som kom i förhållande till en annans maka och irrar omkring på ständiga vandringar; hos invånarne i Himalajatrakten begår månen den oförlåtliga synden att förälska sig i sin svärmor, som kastar aska i ansiktet på honom, och däraf komma fläckarna i månen. Enligt en slavonisk sägen var månen solens man, som trolöst älskade morgonstjärnan och därför blef klufven midt itu.[1] Hos de gamla grekerna och romarne var visserligen månen af kvinnokön, men den hedervärda Luna var icke heller fri från erotiska drifter. För öfrigt sättes månen hos eskimåerna också i förbindelse med kölden. Han framkallar snöfall genom att tälja på hvalrosstand och strö flisorna ner öfver jorden eller genom att blåsa i ett rör, när han besöker jorden, körande i släde öfver isen om vintern. Att månen sättes i förbindelse med kölden och vintern, är ju helt naturligt. Som den kalle och stränge är det väl också rimligt, att han är man, medan solen längre söderut, där hon är plågsam genom sin värme, anses för man. Åskdunder frambringas, enligt deras tro, af två gamla käringar, som slåss om ett torrt och styft skinn och slita i hvar sin ända; under kampens hetta välta de omkull sina lampor, och då blixtrar det. Dimma har uppkommit genom en tôrnarssuk, som drack så mycket att han sprack.[2]

I sin tro eller öfvertro undervisades eskimåerna, liksom fortfarande på ostkusten, af sina präster eller andebesvärjare, angekokerna (angekok, pl. angakut). Dessa synes vara de klokaste och mest framstående af dem. De utge sig för att kunna tala med andarne, företaga resor så väl till under-världen som till himlen och andra

  1. Tylor, Prim. Cult, bd 1, sid. 354. Se också A. Lang, Mythe, Ritual and Religion, sid. 128.
  2. P. Egede, Eft. om Grønl., sid. 150, 206.