Sida:Eskimålif.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
218
TRETTONDE KAPITLET.

Egede icke tror, att de ha haft något »verkligt commercium och gemenskap med djäfvulen.»

Sjukdomar kunna de också bota genom att uppläsa trollformulär, sätta in en ny själ o. s. v. Till sjukdommar, som de kurera, räknas också, att en man icke kan fånga säl eller att en kvinna icke kan få barn. I det senare fallet måste den ostgrönländska angekoken ännu i dag, om han är tillräckligt duglig, företaga en resa till månen, hvarifrån ett barn kastas ned till kvinnan, som därefter blir fruktsam.[1] Denna resa till månen står naturligtvis i förbindelse med denne herres ofvan omtalade erotiska natur. Äfven hos indianerna tyckes månen ha något att göra med fortplantningen.

För att angekoken skall kunna bota sjukdomar, måste han betalas bra, ty eljes lyckas naturligtvis icke hans konster. Det faller af sig själft, att det icke är han, som får gåfvorna, det är tôrnaken, han endast tar emot dem åt denne.

På grund af sin förbindelse med den öfvernaturliga världen ha de ansedda angekokerna ett slags herravälde öfver sina landsmän, och dessa äro rädda för att göra dem något emot, emedan det kan ha svåra följder; ty liksom våra präster, då de voro riktiga kaxar, icke allenast voro Guds tjänare, utan också kände till »svartkonstboken» och stodo i förbund med djäfvulen, så är det också med de grönländska. De göra visserligen mest godt, men de kunna därjämte också göra ondt genom att röfva andra människors själar och låta sin tôrnarssuk äta upp dem, genom att skicka ut sin tôrnat och skrämma lifvet ur sina fiender o. s. v. Vi finna således också hos eskimåerna en begynnelse till prästvälde.

Sådan styggelse som att döda andra genom häxeri,

  1. Holm, Med. om Grønl., häfte 10, sid. 131.