ställen, mana fram tôrnarssuk och öfvernaturliga väsen, få uppenbarelser af dem o. s. v. De påverka och skaffa sig inflytande öfver sina landsmän hufvudsakligen genom sina mystiska andebesvärjelser och seancer, hvilka mest företagas om vintern, när de bo i hus. Då släckas lamporna och skinn hängas för fönstren, så att det blir alldeles mörkt. Själf sitter angekoken på golfvet. Genom att hålla ett förfärligt oväsen, så att hela huset skakar, förändra sin röst, vråla och skrika, buktala, stöna, jämra sig, slå på trumma, tjuta, frambringa ett djäfvulskt skallande skratt och alla möjliga andra konster, får han sina landsmän till att tro, att han har besök af de olika andar han uppger och att det är de, som hålla detta lefverne.
För att bli angekok fordras det, som ju är ganska naturligt, en lång lärotid, ofta ett halftjog år. Lärlingen måste ofta och i lång tid söka ensamhet, gnida en sten medsols rundt omkring på en annan sten flera dagar å rad, hvarpå en ande kommer fram ur bärget; han dör då af förskräckelse, men lefver sedan upp igen, o. s. v. Härigenom får han efterhand sina tôrnat. Han får icke uppge, att han bedrifver sådant, förr än han är utlärd, men då måste det också ske. Skall han bli en riktigt durkdrifven angekok, måste han dock helst bli gripen och släpad till stranden af en björn; sedan kommer en hvalross, hugger tänderna i honom, släpar honom till horisonten och äter upp honom. Därpå återvända benen hem, möta köttslamsorna på vägen, och de växa ihop till en hel människa igen. Nu är han färdig.
Dessa angekokers inflytande berodde naturligtvis på den färdighet de hade uppnått, men de synas icke endast ha varit bedragare, de ha möjligen också till en del själfva trott på sina konster, ja, ha till och med lefvat i den tron, att de ibland kunde få verkliga uppenbarelser, fastän
