till hafvets inue, de s. k. kungusutorisat (plur. af kungusutartak), som tycka om räfkött och räfsvansar, offra dylikt hvarje gång de fånga räfvar, för att få god fångst. Dessutom kunna de ofta på resor offra till vissa bärgsuddar, isbräer o. d., som de anse farliga, för att komma oskadda förbi. Offret, som ofta är mat, men också kan vara pärlor eller andra saker, som de sätta värde på, kastas då vanligen i hafvet där utanför.
Förutom dessa religiösa ceremonier ha grönländarne också andra, särskildt vissa lefnadsregier med fasta, återhållsamhet o. d., som t. ex. kvinnor, hvilka skola få barn eller nyss ha födt, måste iakttaga. Det skulle emellertid föra oss för långt att här inlåta oss på allt detta.
Af denna öfversikt öfver grönländarnes religiösa föreställningar framgår säkerligen, att dessa icke äro så utan påverkan utifrån, som många hittills ha varit böjda för att tro. De ha uppstått genom inblandning från olika håll; vi ha funnit myter, hvilkas hemort säkert är så aflägsen som midt inne i Asien, ja, vi ha funnit dem, som otvifvelaktigt spänna broar mellan Sydafrika och Fidjiöarna. Det ligger långa tiderymder bakom sådana myters vandringar. Det, som för oss kan ha mest intresse, är dock möjligen, att vi finna spår af, att våra förfäders uppträdande i Grönland icke inskränker sig till att ha efterlämnat några stenruiner, utan äfven har satt sin igenkänliga prägel på de inföddas religiösa eller vidskepliga föreställningar. Jag skall nämna ännu ett par exempel på märkvärdiga likheter med europeisk, särskildt norsk öfvertro, som sannolikt måste ha kommit genom våra förfäder.
Grönländarne tro, att barn, som födas i löndom eller dödas, bli farliga spöken. De skaffa sig bl. a. ett hundhufvud, som de anväda till kajak, för att förfölja och döda sina släktingar, antingen de barn modern sedan
