gifta mig, om jag så bara finge en räf; den andra, att hon ville gifta sig, om hon också bara finge en ekorre. Så kom det en räf, en bock och en ekorre och togo hvar sin till hustru. Fadren besökte sedan hvar och en af sina svärsöner. Då han kom till ekorren, bad denne sin hustru hänga grytan öfver elden, hvarpå de alla tre gingo ut och kommo till en älf, där ekorren dök ner och hämtade upp laxöring. Då mannen kom hem, bad han sin hustru sätta på grytan och följa med ut. Då de kommo till en älf, ville mannen dyka, liksom han sett ekorren göra, men han drunknade. På Grönland återfinna vi denna saga delad i två. I den ena är det två systrar, som gå på stranden och önska sig den ena en orm, den andra en hvalfisk till man, hvilka då genast komma och hämta dem.[1] I den andra är det ett par gamla makar, som bo ensamma med sin dotter. En gång kom en stor, okänd man, som sade sig bo i närheten åt söder, och friade till dottern. Han fick henne och bad vid afresan svärfadern besöka sig. Detta gjorde denne också. Då han kom in i huset, hängde dottern kitteln öfver elden, och mannen gick ut. Den gamle såg efter honom genom fönstret, men såg blott en skarf, som flög ut öfver vattnet, dök och kom upp med en ulk, som den gamle fick att äta. Vid hemkomsten bad denne sin hustru hänga grytan öfver lampan, rodde så med henne ett stycke från land, band en sten om halsen och en lång rem om lifvet och sade sedan till hustrun: »Jag vill dyka ned i vattnet, när jag drar i remmen, skall du hala upp mig igen.» Han hoppade ur och sjönk, men då hustrun halade upp honom igen, var han död.[2] Likheten mellan denna saga och den sista delen af den norska är så stor, att det knappast kan vara tvifvel om dess ursprung. En
Sida:Eskimålif.djvu/264
Utseende