tractamente af mig som andra angekoker och lögnare ha fått (nämligen prygel)». — — »Då jag länge hade brukat goda ord och förmaningar och det alltsamman icke kunde hjälpa, tillgrep jag mitt sedvanliga medel och mörbultade honom duktigt och körde honom på dörren».[1] En flicka fick stryk af sin präst, emedan hon icke kunde tro, att Gud var så sträng, som han målade ut honom; han hade sagt, att alla hennes förfäder voro hos tôrnarssuk och skulle »pinas utan ända, emedan de icke kände Gud». Hon urskuldade dem med, att de icke vetat bättre, men han blef ond, och då hon en gång sade, att det var förskräckligt för henne att höra, att Gud var så förfärligt ond på de felande, att han aldrig i evighet kunde förlåta,» alldeles som elaka människor pläga göra», fick hon stryk. Att höra talas om ett sådant beteende af landsmän och kristna missionärer mot ett så fredligt folk måste skära i våra öron, men det gjorde knappast något bättre intryck på de infödda. Man måste beundra deras beskedlighet, att de icke körde dem ur huset. Till missionärernas ursäkt länder, att de voro födda i en något råare tid än vår.
Det gick också illa och långsamt med de inföddes omvändelse i början; men så upptäckte de efterhand, att missionärerna egentligen voro stora angekoker, och att deras ceremonier, vattendopet, Guds ord, formulären och de kristna böckerna, o. s. v. voro trollmedel, som egnade sig bra till att bota sjukdom, skydda mot nöd, skaffa god fångst och andra fördelar, för att icke tala om, att omvändelsen och några gudsnådliga miner ofta hade omedelbara följder i form af små belöningar af de ifriga missionärerna; de sade därför om dem: »De äro snälla människor, vi fingo mat, när vi trodde och sågo
- ↑ Niels Egede, 3:dje Continuation af Relationerne, sid. 32, 45.
